FluFlu

Jag måste acceptera att jag inte kan göra mer än vad jag orkar.

Saker löser sig.

Men min uppgivenhet över att inte kunna kontrolera mig själv gör att jag går i bitar.

Och sedan står jag där och försöker samla ihop mig själv igen.

Kaos är en del av mig som jag konstant försöker motarbeta.

Jag bryter ihop då jag ser saker jag måste göra, som jag borde göra, men kan inte förmå mig själv att ta tag i det för det är alldeles för jobbigt.

Jag skriker och gråter för känslan är en mardröm.

Hur kan man acceptera att man inte orkar och inte klarar det ?

Varför ska de vara så svårt för mig att ta en paus bara och acceptera att jag måste ta ner mig själv.

När de är för oorganiserat så flippar jag för jag vet inte i vilken ände jag ska börja!

Jag är så beroende, mitt välmående är så beroende att konstant veta allting och ha ordning på allting.

Ovisheten är ångest för mig.

När jobbar jag ? Hur jobbar jag ? vars jobbar jag ? klarar jag det ?

Hur ska jag orka städa ? Hur ska jag orka diska ? Hur ska jag få ett slut på cirkusen i huvudet ?

Det svider i huvudet av ångest och stress, kroppen värker och jag är totalt slut.

Vet inte hur jag ska någonsin få någon att förstå att jag bara inte orkar, jag vet ju inte ens hur jag själv ska få mig att inse att ibland så orkar jag inte.

Jag vill så mycket, men pengar och måsten är inte hela världen.

Är de inte att jag ska vara lycklig och göra det jag faktiskt klarar av ?

Haha jag vet ju själv, men att sedan göra det...de är en helt annan grej.

Inse att ibland så behöver jag några dagar med att göra inget, för annars bryter jag ihop.

Att jag behöver inte få in hur mycke pengar som helst då min hälsa står på spel.

Men att gilla läget att jahapp, jag behöver vissa krav på mitt arbete för att jag ska kunna klara av det och livet.

Jag måste ha rutiner, arbetstider som är lagom för mig.

Men vad är dom ? jag får aldrig någon ordning för jag vet inte själv vad som är bäst för mig. Eller ja, skäms över det men att jobba lite timmar per dag med mycke egen tid..då mår jag som bäst. Kanske 5 timmar jobb om dagen belagt dagtid.? Alltså 5dagar i veckan 5 timmar om dagen dagtid = 100 timmar i månaden. Där har vi det, mitt eviga mål....MEN VARS FAN SKA JAG FÅ JOBBA 5 TIMMAR OM DAGEN UTAN ATT BLI STÄMPLAD SOM HANDIKAPPAD ELLER BARA ALLMÄNT STÖRD! och lat ^^

Nä jag är inte lat, jag har bara inte samma ork ibland som andra har.

Men jag känner mig lat, och värdelös och helt jävla misslyckad.

När någon säger du måste göra de här, och sen måste de göras detta och jag måste hinna med allt för det är viktigt då slår min skalle av. För då blir det för många måsten och att planera det är jobbigt. Så jobbigt att jag börjar gråta.

Har jag bara allt i ordning, i punkter, med tid så att jag hinner och någon som kanske pushar mig liiiite men ändå förstår att hetsa inte för då stänger jag av.

Jag blir mer eller mindre apatisk med ångest attacker när det är för mycket.

och jag önskar att jag kunde styra det!

Jag önskar jag hade makten att styra mig själv ibland, att jag hade makten att säga till mig själv att jag klarar allt, och veta att jag gör det.

Men att acceptera motgångar och att jag inte gör det, att jag inte är så stark som jag vill vara, de är tungt.

Men jag försöker nu, sakta men säkert, acceptera att jag ibland tappar kontrollen, att de kommer vara så hära. Det här är mitt liv, och det går att göra bra med ordning och rutiner och att jag accepterar mig själv för den jag är. Och pengar är inte allt då det är mitt liv som står på spel. Pengar räddar mig inte när jag tappar livslusten. Arbetet är inte det som får mig att skratta och le. Utan de är jag, dom jag älskar, dom som älskar mig och att jag mår bra.

over and out.

Orken existerar inte längre, det värker i kroppen och svider i huvudet.

Allting är en röra.

Oj så jag kämpar, men känns som att jag bara sitter passiv.

Gråten i halsen som en stor tjock klump då jag känner att jag vill inte mer.

Jag vill bara ha ordning, rutiner och något som gör att jag inte vill kräkas.

Jag upprepar hela tiden, de här behöver jag..men jag tror ingen lyssnar på mig.

Jag känner mig så "ensam" och vill bara ligga i soffan, under ett täcke, med hundarna i min famn och gråta.

Få ut allting ur mig, för jag har ont.

Alla har rätt till hjälp, stöd och bla bla bla. Tror fan inte det!

Finns dom som petar sig i naveln och får massa stöd, hjälp, bidrag och shit...visst, dom har ont kanske eller nå..MEN DOM FLESTA KAN JOBBA..i överlag så är nog dom flesta bara jävligt lata.

Varför får dom hjälp som jag vill ha. ?

Kämpar jag inte nog mycket för det ?

Är jag mindre värd ?

Jag vill bara ha svar. Jag vill bara få vara en stund.

Det är svårt att balansera på en lina som är påväg att gå itu.

Jag vill inte gnälla, och inte behöva ha hjälp.

Vill inte att någon ska behöva lyssna på mig och allt jävla gorm.

Jag kanske måste sluta pressa mig själv till gränsen. Kanske inte verkar så utåt.

Men jag går i bitar.

Lite ord bara, bara för att få skriva lite. Då jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till just nu precis denna sekund.

Samtalet för en timma sen tog knäcken på mig idag...ett utav flera samtal idag. Var faktiskt glad tidigare, men ja.

Have a good one!